Vanliga ord och begrepp

Ordet likabehandling kan användas för att beskriva arbetet med lika rättigheter och möjligheter. Likabehandling betyder inte att alla alltid ska behandlas lika. På grund av bland annat diskriminering och andra ojämlika strukturer har vi olika förutsättningar när vi befinner oss i, eller försöker ta oss in i, arbetslivet. Därför behöver vi ibland behandla olika för att uppnå lika rättigheter och möjligheter.

Mångfald handlar om likheter och olikheter. Våra unika identiteter skapas av vilket kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion, funktionsförmåga, sexuell läggning och ålder vi har samt olika förhållanden däremellan. Men också bland annat av vilken utbildning vi har, familjeförhållanden, socioekonomisk bakgrund, våra värderingar, intressen, erfarenheter och så vidare. I begreppet mångfald ingår tanken att vi alla är unika och att vi kan komplettera och berika varandra med olika perspektiv och kunskaper som gagnar helheten.

Alla människors rätt till delaktighet på likvärdiga villkor. Att arbeta med inkludering inom organisation handlar om att förändra exkluderande kulturer genom att medvetandegöra normer och hur det påverkar vårt beteende.

Att alla människor ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla områden i livet.

Jämlikhet mellan kvinnor och män, det vill säga att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter inom alla områden i livet.

Diskriminering innebär förenklat att en grupp eller en individ särbehandlas eller missgynnas och att missgynnandet har samband med grunderna för diskriminering i diskrimineringslagen, det vill säga kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Vid diskriminering handlar det inte om avsikten, utan om individens upplevelse.

Direkt diskriminering: Att någon missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation och missgynnandet har samband med någon av diskrimineringsgrunderna.

Indirekt diskriminering: Att någon missgynnas genom tillämpning av en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som verkar neutralt men som kan missgynna personer med ett visst kön, viss könsidentitet eller könsuttryck, viss etnisk tillhörighet, viss religion, vissa funktionsnedsättningar, viss sexuell läggning eller viss ålder. Detta är diskriminering om inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet.

Oskrivna regler och förväntningar på beteende som gäller inom en grupp, i en viss situation eller i samhället i stort. Det som faller inom normen ses ofta som normalt och önskvärt medan det som faller utanför normen anses avvikande, konstigt eller till och med förkastligt. Normer är ofta kopplade till maktstrukturer i samhället där de som tillhör normen gynnas genom ökade möjligheter och förutsättningar att sätta agendan och forma samhället och sina egna liv. Normer är föränderliga och bundna till ett visst sammanhang.

Ett exempel på en stark samhällsnorm är heteronormen, det vill säga föreställningen om att heterosexualitet är det ”naturliga” och önskvärda. En av utgångspunkterna i heteronormen är förväntningar om manlighet och kvinnlighet som varandras motsatser och komplement. På grund av att heteronormen är så stark behöver människor som inte är heterosexuella ”komma ut” för att inte antas vara det.

Begreppet intersektionalitet används för att visa hur normer samverkar och förstärker eller försvagar varandra. En människa har inte bara ett kön utan också en ålder, en etnicitet, en sexualitet osv. Kring de olika kategorierna finns normer som påverkar ens möjligheter och handlingsutrymme i olika sammanhang. I situationer spelar alltså olika normer olika roll, för samma person. En heterosexuell man som är född utanför Sverige har kanske andra erfarenheter av exempelvis diskriminering än en homosexuell man som är född i Sverige.

Genus är det tänkta, sociala könet som skapas av handlingar och föreställningar om kvinnlighet och manlighet i samhället. Genus behöver alltså inte ha något att göra med det biologiska könet.

Begreppet kön kan delas in i fyra olika delar:

Biologiskt kön: Bestäms utifrån inre och yttre könsorgan, könskromosomer och hormonnivåer. Biologiskt kön fastställs efter hur den fysiska kroppen ser ut.

Juridisk kön: Det kön som står registrerat i folkbokföringen, pass eller legitimation. Ens juridiska kön syns också i den näst sista siffran i svenska personnummer. I Sverige finns bara två juridiska kön: man eller kvinna. Alla som föds tilldelas ett juridiskt kön baserat på ens biologiska kön.

Könsidentitet/mentalt kön: Det kön en person känner sig som, alltså det kön som en själv upplever sig tillhöra. Bara personen själv kan avgöra detta och var och en har rätt att bestämma vilken könsidentitet en identifierar sig som. Exempel på könsidentiteter är kvinna, ickebinär, man, queer, med flera.

Könsuttryck: Hur en person uttrycker sitt kön. Det görs till exempel genom kläder, kroppsspråk, frisyr, smink, socialt beteende och röst.

En person som inte vill inordna sig i uppdelningen av enbart kvinnor och män. Någon som identifierar sig som mellan eller bortom könen. Det har inte att göra med hur ens kropp ser ut, utan vilket kön en känner sig som, det vill säga könsidentiteten (läs mer under Kön).

Transperson är ett paraplybegrepp som används om människor som på olika sätt bryter mot tvåkönsnormen och samhällets föreställningar om hur kvinnor och män och flickor och pojkar förväntas vara, se ut och bete sig. De omfattas av skyddet för könsöverskridande identitet eller uttryck i diskrimineringslagen och kan till exempel vara transvestiter, intersexuella (personer som fötts med oklar könstillhörighet) eller inter- och transgenderpersoner (personer som definierar sig bortom kön eller utanför de traditionella könsidentiteterna).

En person som anser att ens juridiska kön, biologiska kön, könsidentitet och könsuttryck hänger ihop och alltid har hängt ihop enligt normen (läs mer under Kön). Exempelvis en person som föds med penis, ser sig själv som kille och har könet man registrerat som kön i folkbokföringen. Cis är latin och betyder ”på samma sida”.

Att uppleva sig tillhöra ett annat kön än det juridiska kön som tilldelades vid födseln och ha en vilja att förändra kroppen helt eller delvis med exempelvis kirurgi eller hormonbehandling för att korrigera sitt kön. Transsexualism är en medicinsk diagnos som för vissa personer innebär ett övergångsstadium tills könsbekräftande kirurgi är genomförd. Andra fortsätter att definiera sig som transsexuella eller före detta transsexuella även efter korrigering. Transsexualism är inte en sexuell läggning. Transsexuella eller personer med en transsexuell bakgrund omfattas av skyddet mot diskriminering som har samband med kön.

En person som ibland eller alltid använder ett annat köns könsuttryck. Det kan vara i form kläder, kroppsspråk eller andra kännetecken.

Begreppet queer kan betyda flera olika saker men är i grunden ett ifrågasättande av heteronormen. En person kan identifiera sin könsidentitet och/eller sin sexualitet som queer. Begreppet kan även innebära en önskan att inkludera alla kön och sexualiteter eller att inte behöva identifiera/definiera sig.

Ett begrepp som ofta används för att klassa människor utifrån vem de har förmågan att bli kära i och/eller attraherade av. I svensk lagstiftning används begreppet ”sexuell läggning” och innefattar hetero-, homo- och bisexualitet. En person kan definiera sin egen sexuella läggning som något annat, exempelvis som asexuell.

Begreppet annan trosuppfattning innebär något annat än religion men är begränsat till en åskådning som har sin grund i, eller samband med, en religiös åskådning. Det gäller inte etiska, filosofiska eller politiska värderingar/åskådningar. Åskådningar som, ateism och agnosticism är jämförbara med religion och omfattas av begreppet annan trosuppfattning.

Med etnisk tillhörighet menas enligt diskrimineringslagen en individs nationella och etniska ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande. Alla människor har en eller flera etniska tillhörigheter. Alla kan därför bli utsatta för etnisk diskriminering – samer, romer, personer med svensk, somalisk, bosnisk etnisk tillhörighet och så vidare. Den etniska tillhörigheten bygger på självidentifikation. Det är alltså individen själv som definierar sin eller sina etniska tillhörigheter.

Begreppet funktionsnedsättning beskriver en nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga. Funktionsnedsättningen kan vara av bestående eller övergående natur och uppstå till följd av sjukdom eller annat tillstånd eller till följd av en medfödd eller förvärvad skada. Det är alltså något som en person har, inte något som en person är. Funktionsnedsättningar kan märkas mer eller mindre i olika situationer som till exempel allergier, dyslexi, hörsel- och synskador med mera. Graden av funktionsnedsättning har ingen betydelse i diskrimineringslagen. Du är alltså skyddad av lagen även om du har en mindre omfattande funktionsnedsättning. I diskrimineringslagen används begreppet funktionsnedsättning. Funktionsvariation kan även användas och kan upplevas som mera neutralt, då det betonar att alla människor fungerar på olika sätt utan värdering kring vad som är bättre eller sämre.

Funktionshinder är den begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en person i relation till omgivningen. Exempel på begränsningar är svårigheter att klara sig själv i det dagliga livet och bristande delaktighet i arbetslivet, i sociala relationer, i fritids- och kulturaktiviteter, i utbildning och i demokratiska processer. Det handlar om bristande tillgänglighet i omgivningen, inte funktionsnedsättningen i sig. Funktionshinder bör inte användas om personer (som i funktionshindrad) utan i stället om de begränsningar i omgivningen som uppstår till följd av samhällets brist på anpassningar av miljön till människors olika funktionsförmågor.

För att personer med olika funktionsförmågor ska kunna delta på lika villkor i samhället och arbetslivet är det viktigt att det görs tillgängligt. Det innebär att bland annat information, lokaler och verksamheter anpassas så att alla kan ta del av dem, oavsett funktionsförmåga.